Piteå

Om man vill bjuda någon på en fin middag i Piteå finns det bara ett ställe att gå till. Det är restaurangen Tages, och den ligger på takvåningen i stadens högsta byggnad. Är vädret klart kan man se hela vägen bort till Öjebyn, och om man vet vilka landmärken man ska titta efter kan man till och med urskilja Lillpite längst bort i fjärran. Mina kollegor och jag hade blivit bjudna på en middag, en slags AW, och chefen hoppade själv in på restaurangen för att ta nattpasset. Vi brukade alltid vara två som jobbade ihop, men han var säker på sin sak. Nog hade han inte stått i köket på flera år, men erfarenhet är en av få saker man bara kan bygga upp och aldrig bli av med.

Vid midnatt lämnade vi restaurangen och började bege oss hem till mig för att fortsätta kvällen. När jag öppnade dörren blev jag först slagen av kylan, och sedan av insikten om att vi var helt ensamma på gatan. Det var fredag kväll. Piteås nattliv går kanske inte att jämföra med det i Luleå, men på fredagar brukar det åtminstone finnas liv. Nu var det dock helt stilla. Jag önskar att jag kunde beskriva tystnaden som kommer sig när allting är fruset. Det är för fattig att säga något i stil med "det var helt tyst", eftersom ordet "tyst" använts så mycket att det blivit för urvattnat för att beskriva verklig tystnad. Men det var precis så det var. Tyst. En total avsaknad av ljud, som jag varken upplevt före eller efter denna natt.

På marken såg vi små svarta bylten. Överallt låg de, utspridda lite varstans. Jag trodde det var hundbajspåsar, som någon fågel rivit upp ur en hundlatrin någonstans. En kollega frågade hur kallt det var, utan att vända sig till någon speciell. Vi plockade upp våra telefoner, men de var alla utslagna av kylan. Dagen därpå skulle det visa sig att det varit minus 45 grader. Vi kämpade oss förbi stadskärnan, genom Sveriges äldsta gågata. Våra stämmor blev till rök, som i sin tur blev is och föll ned mot den hårt packade snön. Det var en promenad på tio minuter, och vi var inne på vår tjugonde.

Fyra minuter i halv ett passerade vi den hamburgerrestaurang där vi alla jobbade. Tiden är jag säker på, eftersom busshållplatsen utanför har en klocka i starkt lysande brandgult. Genom fönstret kunde vi se Karim, vår chef, stå och torka bord på den öde serveringen. Han skulle komma att dra in våra timmar efter detta, med motiveringen att man inte behöver vara två när man jobbar natt. Plötsligt slog en fågel i marken bredvid oss. Det måste varit ännu kallare hundra meter upp, om kylan fick vingar att bli så stela att fåglar störtar. Madde skrek till av förvåning och en dimma från hennes mun sjönk ned mot marken. De små bylten vi sett på marken var visst inte hundbajspåsar trots allt.

Femton minuter senare kom vi fram till mitt hus. Vi drack fulsprit i coca cola-glas jag stulit från restaurangen och spelade Rappakalja ihop. Senare samma natt skulle det visa sig att Madde var analfabet.