Tage Danielsson, min älskade

Som tur var föddes jag med rött hår. Rakt, visserligen, men en locktång kan man köpa för 299 på Åhléns. Jag hade flyttat till Stockholm för Dramatens skull. Ville vara i närheten av allt, där magin hade skapats. Drömmen hade varit en lägenhet vid Berns Café, men på grund av bristfällig ekonomi blev det istället ett trapphus en liten bit ifrån. Jag kunde se framför mig hur han, tillsammans med Hasse Alfredson gått samma gator som jag nu skulle vandra. Haft föreställningar inte långt ifrån mitt hem. Ja, jag kommer dit. Jag känner bara att jag måste förklara mitt beteende. Ni förstår, min första kontakt med Tage var genom filmen Att angöra en brygga. Jag var bara fem år när jag såg den för första gången. Redan då gjorde den mig varm i hela kroppen. Det var då lågan tändes, den som nu vuxit sig till en igelkottsbrännande majbrasa. Då trodde jag att det var Monica Zetterlund som hade gett mig elden, men så var det inte. Vissa barn lyssnar på en skiva och njuter av musiken. Andra förundras och vill lära sig om instrumenten som skapar den. Det hade inte varit skådespelarna som fångat mig. Det var manuset och regin som hade väckt något. Så, ja. Jag antar att det egentligen började för tjugo år sedan.

Hoppa fram en bit? Visst. Lustigt nog fick jag idén den första april, i och med Gösta Ekmans bortgång. Minns ni den dagen? Hur det kändes som att allt man älskat var på väg bort för alltid? Det var bara Hasse Alfredson kvar. Av gamla revygänget, alltså. Sextiotalets kulturelit. Tage dog redan 1985, sju år innan jag ens hade chansen att få träffa honom. Och i och med Gösta Ekmans död försvann den näst sista kopplingen till världens störste författare. Bara Hasse Alfredson återstod. Ni kan ju föreställa er min förtjusning när jag, genom trapphusets glasdörrar en dag fick syn på den gamle gubben. Ni förstår säkert var detta är på väg. Jag valde att förfölja honom. Det är alltid så mycket folk i Stockholm. Oavsett hur nära man väljer att följa någon, så verkar man inte misstänkt. Ständigt folk som knuffar och trängs. Därför kunde jag hålla mig så nära Hasse att jag kunde höra allt vad han sa. Varje ord från gubbjäveln. “Då kommer jag fram vid sju”. Ursäkta att jag härmades. Men det var så han lät. Har slutat helt med dramatik. Nu går han inte runt och pratar om revyer, kupletter eller ens film. Nej, nu gick han istället runt och pratade om att han kommer fram vid sju.

Hur noga har ni tittat på Gula Hund? Ja, precis. Revyn. Minns ni när Tage Danielsson framförde låten Farfars tid? Hur han sjunger om den gamla goda tiden, under den tid då hans farfar hade sina glansdagar. Där han står, tittar in i filmkameran och under den två och en halv minut långa låten inte ens blinkar. Inte en enda gång låter han sin blick släppa kameralinsen, ens för en kort återfuktning. Det var professionalitet. Det var den verkliga konsten. Han släppte aldrig taget. Hade hans liv skonats hade han aldrig gått runt i Stockholm och säga saker som “Då kommer jag fram vid sju”. Han hade varit i centrum, han hade planerat sin nästa film. Sin nästa gåva till folket. Hasse steg in i en väntande taxi. Jag hörde honom säga “Hersbyvägen, ett” och sedan stängde han dörren. Taxin försvann norrut, mot Gärdet. Jag kunde inte följa efter. Nog är jag snabb på benen, jo jag var snabbast i min klass på hundra meter, men man kan ju inte springa genom Stockholm hur som helst. Vad skulle folk tro? Jag visste ju ändå var han var på väg. Jag kollade upp adressen på Google Maps och det skulle ta en och en halv timme att gå. Lidingö. Min koppling till Stockholm är ju femtio år daterad, men Lidingö känner jag till. Ni förstår, i Vilgot Sjömans film Jag är Nyfiken, den blå versionen, börjar Vilgot allt med att sjunga sin låt Jag vill bli en kändis över en helt svart bild. Han sjunger om alla människors behov av att vara kända, att lyckas och att stå över resten av världen. I låten beskriver han det största tecknet på att vara lyckad i Sverige - att äga en villa på Lidingö. Det måste ju vara Hasses hemadress, det där. Villa upp på Lidingö, vi är alla små kändisar.

Jag hade en energi i kroppen Google inte hade räknat med, och jag var framme redan efter en timme. Genom fönstret i en makalös röd villa såg jag Hasse Alfredson sitta i sin nedsuttna skinnsoffa. Halvliggandes, egentligen. Nedtryckt, som att gravitationen var extra stark precis just där. Så där låg han alltså, den sista kopplingen till genuin genialitet, ihopblandad med en flagnad skinnsoffa. Jag bytte fönster, behövde gå runt husets knut för att kunna se det han såg. En stor LED-tv stod framför honom, säkert femtio tum. En riktig bjässe som visade ett streamat avsnitt av Så mycket bättre, där rapparen Ken Ring uppträdde på en scen framför en tårfylld Lill Lindfors. En kändis som satt och tittade på andra kändisar, som i sin tur får sin narcissism struken av ännu en kändis som framför deras bortglömda jävla musik. Alla dessa falska jävla kändisar, som alltid fått stå i centrum, får för första gången dela uppmärksamheten med andra och försöker visa något slags intresse för dem, när de egentligen bara vill toppa spotifylistor. Och det satt Hasse jävla Alfredson och tittade på. Visst förstår ni hur lågt det där jävla kräket sjunkit? Hur han bara var ett förbannat skal av det han förut var? Tycker ni inte att han har något slags ansvar? Att han, som tillsammans med Tage, gjort de mest fantastiska fenomenen, bara släppt allt, släppt konsten, för att tillägna sina sista år åt ren skit. Åt rent jävla svenssonliv. Ja, det var ju där jag såg biljetterna. Doktor Glas, femte i åttonde. Två stycken, lagda alldeles vid fönstret. Som gjort för att jag skulle se dem. Krister Henriksson skulle visst spela huvudrollen. Jag har ju inte sett Beck-filmerna, men jag känner till honom. Kanske främst som inläsare av Harry Potter-serien, som jag växte upp med. Böckerna på CD-skiva, inspelade för blinda och lata. Synd, för jag hyste aldrig något agg mot Henriksson. Ångrar inte vad som skedde med honom, men jag beklagar det. Vad jag gjorde därefter? Ja, det är klart. Jag ska fortsätta. Det var ju först då jag hade förstått varför jag följt Hasse Alfredson. Och det var då planen började ta form.

Nu när jag säger att “planen började ta form”, så låter jag ju som en idiot. Eller som Gösta Ekman under den pinsamma tiden med Jönssonligan. Men det var ju en plan. Att få vara en del av den världen jag förälskat mig i. Hade ni hört om anolit tidigare? Ja, det är klart. Ni är ju poliser. Ni kan allt sånt där. Men jag hade inte hört om det förut. Idag är det ju berömt. Det har varit en del av debatten. Så vitt jag förstår fortsätter debatten utanför. Om internet, om vapen. Om Sverige. För det var ju verkligen så, att få tag på sprängämnen här var inga problem. Ni känner till webbläsaren Tor? Genom den kan man komma åt de hemsidor som vanliga användare inte ska kunna nå. Silk Road var väl den kändaste sidan, som gav webbläsaren ett dåligt rykte. Den blev förknippad med försäljning av knark och barnporr, men det finns ju annat där också. Sprängmedel, till exempel. Som kan köpas för bitcoin. Vet ni vad det är? En internetvaluta. Det borde ni känna till. En valuta för de som vill hålla sig anonyma.

Det tog längre tid än väntat för materialet att dyka upp. Eftersom jag inte hade någon riktig brevlåda fick jag lämna ut min grannes adress fast med mitt namn på. Ni förstår, om jag skulle behöva hämta upp paketet på posten. Sen gällde det bara för mig att fiska upp avin ur grannens brevbox innan han hittade den. Jag bodde ju i trapphuset, så det var inga problem. Jag såg alltid när postis kom förbi. Hälsade, var trevlig. Frågade om det kommit något brev till mig och gav mitt namn. Fick avin direkt i handen, behövde inte fiska ett skit. Det här var alltså den fjärde, bara en dag innan Hasse skulle se Doktor Glas. Ni förstår att jag var ganska stressad över det här. Att det inte skulle hinna fram i tid. Men jag antar att jag hade Gud på min sida. Det har jag haft hela livet.

Dagen därpå, alltså lördagen, gick jag till badhuset där jag renrakade mig med en bortslängd engångshyvel för att bli len för första gången på över ett år. Gned min kind och huden knottrades. Har ni rakat er efter en tid med skägg? Att smeka den där huden som legat där, nästan bortglömd. Som inte fått någon kontakt med varken beröring eller vind på så länge. Att smeka den ytan och känna sig helt nära sin kropp igen. Jag vill inte använda snuskiga ord här, konstapeln. Jo, har jag förstått det rätt så blir ju allt inspelat och sedan transkriberat. Då vill jag inte sitta här och prata snusk. Men ni förstår säkert vad jag syftar på. Ni är ju inte dumma. Därefter kopplade jag in den locktång jag köpt på Åhléns, och tog en slinga naturligt rött hår. Tvinnade den runt den heta pålen och höll kvar tills jag kände stanken från det. Jag hade inte lockat håret tidigare, men gjorde mitt bästa. Ja, ni ser ju de avbrända topparna. Ni skrattar inte. Jag skrattade. Mitt försök att likna honom blev, ja som ni ser, ett misslyckande. Ni förstår, tidigare var jag mer lik Vilgot Sjöman. Ja, som han såg ut under Nyfiken-inspelningarna alltså. Med den korta luggen. Och skägg. Du har vax i håret ser jag. Du har säkert koll på det där. Att håret måste vara långt innan det lockas. Nu flinar du, va? Det är iallafall en sorts glädje, och det är jag glad över att ge dig. Det har ju alltid varit mitt mål. Va? Nej, glädje var mitt mål. Det var motivet, att skapa glädje. Och den glädjen kommer. Jag förstår att den verkar vara långt borta, men när ni inser konsekvensen från händelsen så kommer ni ändra er. Det kan ni hoppa upp och sätta er på.

En guidad tur av dramaten kostar bara trettio kronor om man är under tjugosex. Efter locktången och inträdet till badhuset hade jag bara en femtiolapp kvar. En orange Taube som log mot mig ur fickan. Gillar de nya sedlarna. Visst kan jag känna att Tage kunde ha fått plats på femhundralappen istället för den där operasångerskan. Jag menar, ska man bestämt ha en sångerska, så kunde man väl ändå ha valt något lite raffigare? Sonya Hedenbratt eller Monica Zetterlund. Någon mer aktuell, som alla fortfarande älskar. Det är väl det som är tanken med sedelpersonligheter, att de ska tillfredställa hela svenska folket? Jag tvivlar på att Birgit Nilsson någonsin tillfredsställt någon. Guidade turen? Javisst, Dramaten där. Fick en Astrid tillbaka och kunde gå igenom Dramaten bäst jag ville, med min stora turistliknande ryggsäck på. Målet var ju Stora Scenen, det vet ni. Men trots det kunde jag inte låta bli att släppa lite explosiv sand när jag väl fick chansen. Jag var nervös för att inte ha chans att faktiskt släppa allt på rätt plats. Jag visste inte om den guidade turen alls skulle förbi stora scenen, där jag skulle lämna väskan. Till min förfäran gick guiden bara förbi med en kort anvisning var den stora porten ledde. Det var här jag fick användning av min kreativa förmåga. Eller det kanske är en synd att kalla det för kreativitet och sätta sig i samma skapande fack där Tage själv satt. Men jag fick agera. Sa att jag behövde använda toaletten, men de bad mig hålla mig. De kunde inte vänta. Guiden gick inte alls med på att jag skulle hinna ikapp vid ett senare tillfälle, men det var alltså här jag fick vara kreativ. Jag kissade. Mitt på Dramatens golv skapades en gul, sötdoftande urinpöl. Jag kände faktiskt skam. Det gjorde jag. Jag hade varit så upptagen med alla mina planer, att jag totalt glömt bort att ta insulin. Allt socker hade åkt ut i kisset och luktade nästan som sådana där persikopluttar. Ni vet, lösgodiset. Sedan jag fått diagnosen Diabetes Mellitus typ 1 hade jag blivit närapå utskälld av min sköterska varje gång jag varit dålig på att hålla mitt socker i schack. Och därför skämdes jag, av behavioristiska skäl. Men det visste ju förstås inte gruppen om. De såg bara kisset och kände lukten. Det är inte en subtil doft, nej. Alla borde ha känt av den. Insett att det var något som inte stått helt rätt till med min hälsa. Man kunde riktigt känna av hur blomflugorna närmade sig. Och då fick jag gå på toa. Nej, jag tror inte det hade gått om kisset bara hade luktat kiss. Det är en naturlig doft, den är inte skrämmande. Inte speciell. Alla kissar. Tur där, Gud på min sida. Gruppen fortsatte och när jag lämnat toaletten var jag helt ensam i korridoren. En städare nära pensionen stod och moppade upp mitt kiss. Hon räknas inte. Dessutom hade hon ryggen vänd mot mig, ouppmärksam som en gammal get med billiga hörlurar i öronen. Så gott som ensam. I vanliga fall hade jag nog kunnat få henne att öppna upp dörren till Stora Scenen åt mig, men jag måste nog påminna er om mitt utseende vid detta tillfälle. Skärsår på kinderna och mitt hår såg ut som det gör nu, fast jag tror det hade en mer distinkt doft. Annars är det lätt att bara låtsas passa in, men jag hade nog inte kunnat passera som en arbetare på Dramaten.

Har ni känt på anolit någon gång? Jag hade en bild av att det skulle väga som blomjord kanske. Men så var det ju inte. Kändes mer som att jag hade väskan full av småsten, den måste ha vägt säkert femtio kilo. Jag böjde på mina knän och ställde ned den så tyst jag kunde på kakelgolvet. Ljudlöst, perfekt. Tog tag väskans handtag och med ett sving träffade jag henne rakt i tinningen. Jag antar att det här är det första brott jag erkänner mig skyldig till. Hon var inte omnämnd i någon tidning. Känns ju som att det hade varit en nyhet, att ni skulle hittat en kvinna som varit död timmar innan de andra. Väskan hade slagit upp ett jack i huvudet och blod rann ut över golvet. Jag hade väl egentligen trott att blodet skulle pumpa ut, i takt med hjärtat. Eller att det skulle spruta ut, forsa av det höga trycket. Men det skulle inte förvåna mig om hon inte hade mycket till blodcirkulation upp i hjärnan, städaren. Hon måste ha vägt nästan dubbelt så mycket som vätskan. Tog i så mycket jag kunde för att kunna dra in henne på toaletten, där jag lämnade henne på golvet. Hade oroat mig för att hennes nyckelknippa skulle vara ett stort fågelbo av oordning, men varje nyckel var tjusigt utmärkt med frystejp och bläck. Hon måste ha haft dåligt minne, om hon inte kunde se skillnad på nycklar hon använde varje dag. Tog hela knippan. Får ont i naglarna när jag lirkar med nyckelringar, ni vet, när man behöver bända. Jag använde hennes mopp för att tvätta undan blodet. Det måste ha varit en gammal mopp, för den sög inte upp något utan envisades med att smeta ut. Jag fortsatte att gnugga, men blev bara värre. Av den fläck som hade kunnat vara en smält glasspinne, var det nu ett tydligt blodsmet som jobbade sig in i varje skåra i golvet. Jag fick tippa hela plasthinken med smutsvatten över smetet. Vid första anblick skulle nog inte någon se att det låg blod där under. Uppenbarligen hjälpte det.

Med nyckeln märkt Stora scenen öppnade jag dörren. Jag gick in och nu var det ju bara en gissningslek. Jag är inte ofta på teater. Har sett en del föreställningar på SVTs öppna arkiv, men inte live. Men visst är det så att man vill sitta så nära scenen som möjligt vid teater? Det är inte som på bio där man kanske vill sitta mer mitt i salongen, nej, jag tror man vill vara så nära skådespelarna som möjligt. Eftersom Hasse Alfredson faktiskt är just Hasse Alfredson och bor i en villa på Lidingö, så antar jag att han skulle ha den bästa platsen. Alltså placerade jag den tunga väskan under en stol på första raden, parkettplats. Höll alla tummar jag hade för att han inte skulle välja att sätta sig på en läktare. I väskans ytterfack hade jag tidigare förberett en liten detonator. Det är lätt att tillverka en själv. Jag hade skaffat mig en liten kökstimer. Finns alltid ett helt gäng på Myrorna. Små nog för att man skulle slippa betala för dem. Öppnade upp den, tog ut den pyttelilla högtalaren och tejpade fast två sladdar som ledde till sprängmedlet. Ni förstår, när timern börjar pipa så skickas det ut små signaler till högtalaren som ska få den att börja låta. Men har man utöver det sladdar kopplade därifrån, så fortsätter strömmen att ledas. Den når anoliten, där det blir en kortslutning när strömmen inte längre har någonstans att ta vägen. Ni förstår, det krävs bara en liten gnista för att antända anolit. Många använder mobiltelefoner istället, eftersom kraften för att få vibrationsenheten att sätta igång är starkare än för en kökstimer, men jag behövde ju bara en liten blixt. Ingen eld egentligen. Vad tycker ni, ganska bra va? Så kan jag ha kvar min iPhone.

Doktor Glas är bara en timme och tjugo minuter lång, ingen paus. Kanske skulle Hasse bli en tio minuter sen, kanske skulle han gå tidigt. Klockan var då tjugo i sex, så jag satte timern på precis två timmar. Tjugo i åtta skulle det ske, då hade pjäsen spelats i fyrtio minuter. Då borde alla vara på plats och inne i föreställningen. Jag låste dörren efter mig och ställde mig utanför Dramaten. Ni förstår, jag ville se att allt gick rätt till. Att Hasse Alfredson inte hade avbokat. Att han faktiskt skulle gå in. Vilket han gjorde. Halv sju började folk dyka upp. De flesta var äldre. Pensionärer, eller nära pensionsåldern. Jag hade inte planerat att det skulle komma så mycket folk, men Doktor Glas måste ha varit fullbokad. Ett fullbokat Dramaten och en väska sprängmedel. Det var här jag började känna något. Inte ånger riktigt, men det började kännas som jag hade gjort mer än jag förtjänat. Målet hade ju varit Hasse Alfredson och en förstörd scen. Jag började tvivla på att jag faktiskt skulle ha rätt att förändra så mycket. Förändra så många människoliv, när jag egentligen bara är en människa jag med. Det måste ha varit över sjuhundra personer som gått in. Bara en hade med sextiotalsrevyerna att göra. Skulle jag kanske bara kopplas ihop med vilken bombare som helst och inte just med Hasse Alfredson? Det hade inte varit målet. Men, det var såklart för sent för att förändra några planer. Antar att det är därför jag kom hit. För att förtydliga mitt motiv. Jag är ingen terrorist. Han kom tillsammans med en gammal tant jag inte kände igen. Hans privatliv hade jag aldrig varit intresserad av, men det klart att han måste varit gift. Det hade jag inte ens tänkt på. Försökte att inte titta på dem, jag ville inte verka misstänkt. Än så länge hade ju ingenting hänt, så jag vet inte vad jag egentligen var rädd för. Men jag undvek att se dem.

Det tog längre tid än jag hade räknat med innan något hände. Jag trodde jag skulle stå och vänta in det slutgiltiga med någon slags spänning i bröstet. Har ni stått och väntat i fyrtio minuter? Det är en lång tid. Jag fick plocka fram telefonen för att ha något att pilla med. Antar att jag tappade bort tiden, för helt plötsligt skedde det. Explosionen. När det väl hände tänkte jag att den var större än jag hade väntat, men insåg sedan att det bara var för att jag blev överraskad. I mitt huvud hade jag väl föreställt mig att hela huset skulle flyga i höjden, men riktigt så var det ju inte. Fönster sprack och svart rök bolmade upp sig, men huset stod kvar. Jag försökte skynda mig in, ville vara först på plats. En folkmassa rusade ut genom entréporten och gjorde det svårt för mig att ta mig förbi. Jag behövde pressa mig igenom varje liten öppning i massan för att ta mig in. Dörrarna till Stora Scenen var uppsprängda. Permanent öppna. Rök dånade ut från scenen, men alla verkade redan ha hunnit utrymma för det var alldeles tyst. Jag hade förväntat mig alarm från brandvarnare, men jag måste ha råkat slå ut systemet. Hukade mig under röken när jag gick in och möttes av den fantastiska scen jag skapat. Bänkraderna hade skjutits mot väggarna, skapat en krater precis vid första raden. Jag hade också föreställt mig blod, men istället var kropparna täckta med sot. Det måste ha varit hundrafemtio stycken kroppar. Då hörde jag en vibration. En mobiltelefon i en ficka. Någon måste ha glömt att stänga av. Och sedan en ringsignal, ni vet, den klassiska samsung-signalen. Det var fler som inte hade stängt av sina telefoner för föreställningen. Ännu en signal spelades från andra sidan av rummet. Människor som fått något nyhetsalarm, eller som kanske hörde smällen. Som ringde till sina nära. Till mobiler, där ingen skulle svara. Till kolsvarta kroppar, upprivna och trasiga. En av dem måste vara Hasse Alfredson, minns jag att jag tänkte. Och det visade sig ju sen stämma, det såg jag i tidningen. Krister Henriksson också. Inga fler kändisar. Alla vanliga människor fick nöja sig med att inte sitta på löpsedlarna. Kanske en lista i något minnesnummer. När jag kom in hit hade ingen blivit namngiven ännu, förutom just Krister Henriksson och Hasse Alfredson med fru. Hur många var det som dog? Siffran var ju fortfarande på väg upp när jag slutade läsa tidningen. Varför vill ni inte berätta? Var det fler än hundrafemtio, det kan ni väl säga iallafall? Jaså. Det var som jag anade. Synd.

Hur långt straff tror ni jag får? Är inte det lite överdrivet? Känns som en överreaktion. Jo, jag antar att jag får vänta till rättegången. Men känner ni er inte frigjorda? Förlösta, likt en fisk som blivit frisläppt från en fiskelina? Att det liv ni försökt leva upp till, äntligen är över? Att ni inte bara blivit en del av det, utan den slutgiltiga biten? Avslutet? Ni förstår, det är här lyckan kommer in. Hur händelsen kan kännas hård, men även ni kommer känna er frigjorda. Nu är den gamla generationen bortsprängd, och en ny kan ta över. Känner ni lågan?